När återtagandeförbehållet inte ger någon säkerhet

När ett finansbolag finansierar lös egendom genom avbetalningsköp är återtagandeförbehållet en central del av säkerhetsstrukturen. Förenklat innebär återtagandeförbehåll en rätt för finansbolaget att ta tillbaka den finansierade egendomen om kunden bryter mot finansieringsavtalet. Men vad händer om kunden går i konkurs, eller har sålt vidare den finansierade egendomen? Är det tillräckligt att avtalet innehåller ett välformulerat återtagandeförbehåll?

Det kort svaret är, nej! För att ett återtagandeförbehåll ska få vad som kallas sakrättslig verkan (dvs. skydda även mot kundens borgenärer) krävs ett särskilt förfarande. För att uppnå nödvändigt skydd krävs dels att förbehållet avtals, dels att finansbolaget följer särskilda rutiner i samband med ingåendet av finansieringsavtalet. Följden av att återtagandeförbehållet saknar sakrättslig verkan är att det finansierade objektet inte kan användas som säkerhet för finansbolaget i kundens konkurs, istället får finansbolaget en oprioriterad fordran i kundens konkurs.

För att ett finansbolag ska få sakrättsligt skydd med stöd av återtagandeförbehållet krävs att;

·         Återtagandeförbehållet har avtalats med kunden innan kunden får den finansierade egendomen i sin besittning;

·         Återtagandeförbehållet är relaterat till den faktiska köpeskillingen och avser ett eller flera specificerade objekt;

·         Att kunden inte har medgivits fri förfoganderätt över den finansierade egendomen.

När det gäller tidsaspekten är det alltså centralt att finansbolaget har rutiner som säkerställer att den finansierade egendomen inte kommer i kundens besittning innan ett avtal innehållandes återtagandeförbehåll ingås. Om samarbete sker med olika former av återförsäljare behöver dessa rutiner (och ansvar för brott mot rutinerna) tydligt regleras i samarbetsavtal. Beträffande förbudet mot förfogande är det viktigt att ta i beaktande att endast ett avtalat förfogandeförbud inte räcker för att erhålla sakrättsligt skydd. Om det trots vad som avtalats finns ett faktiskt eller underförstått medgivande för kunden att förfoga över egendomen (t.ex. genom vidareförsäljning, konsumtion eller att den finansierande egendomen infogas i annan egendom) så saknar finansbolaget sakrättsligt skydd till egendomen. Det är därför viktigt att som finansbolag undersöka vilken typ av verksamhet kunden bedriver, för att avgöra om avbetalningsköp är rätt finansieringsform ur ett säkerhetsperspektiv. T.ex. lämpar sig inte avbetalningsköp som finansieringsform vid lagerfinansiering eller liknande.

Behöver ni hjälp med att se över era processer, rutiner eller avtal?